Vårt läger sett uppifrån fjället
Vårt läger
Fjällsidan tvärs över sjön
Uppe på fjället skulle man kunna komma ännu högre om orken fanns? det gjorde den inte, dock hade jag orkat gå så långt upp att telefonen hade täckning och jag kunde ringa hem till Eva. När jag kom ner till lägret och berättade om telefonsamtalet gick skotrarna i skytteltrafik dit upp, jag var äldst i lägret men den ende som orkade gå dit upp! inte illa för en gammal gubbe!
Klippan alla trägna besökare av Rautasjauri känner igen.
När jag står uppe på fjället bakom lägret och skådar söderut mot Kiruna ser jag in i den här ravinen och tänker ”vore det sommar nu gick jag in och såg efter hur den slutar” Fast åren har gått och utan skotern och snön hade jag knappast orkat ta mig till platsen även om jag fortfarande orkar gå upp på fjällat.
Vad är det som är så frestande med en karg och brant fjälltopp?
På väg tillbaks från vår tur till sjöns norra ände möter vi plötsligt en rad med hundspann gissningsvis på väg till Nikkaluokta? Det kallar jag äventyr!
Hundspann
Man ska ha husvagn tralla la
Hasses ark där han och jag camperade
Skoterspår upp mot fjällen
En välkänd profil bland oss alla som besökt Rautas
En dag for vi längst norrut på sjön och även där var utsikten hänförande. Fjället i bild ligger väster om sjön.
klättra dit upp? nu? nä! inte nu och inte senare.
Fjäll i nordost vid norra ändan av sjön
Fjäll i sydost vid norra ändan av sjön.
Hopp om fisk.
Rasbrant! och det är stora stenar som under åren fallit ner.
Vårt läger i solen.
Söder om oss hade vi grannar.
Sjöbodar på västra stranden.
Södra fjällsidan vid norra ändan av sjön
Klättra upp? nej tack.
Plötsligt blev det kallare. fjället i söder skuggade isen i hela viken, vi blev kvar så länge att jag fick de bilder jag behövde sedan styrde vi kosan tillbaka mot lägret (och solen).
Stugor vi passerade på väg mot målet
på väg
