
Uppe på fjället skulle man kunna komma ännu högre om orken fanns? det gjorde den inte, dock hade jag orkat gå så långt upp att telefonen hade täckning och jag kunde ringa hem till Eva. När jag kom ner till lägret och berättade om telefonsamtalet gick skotrarna i skytteltrafik dit upp, jag var äldst i lägret men den ende som orkade gå dit upp! inte illa för en gammal gubbe!

När jag står uppe på fjället bakom lägret och skådar söderut mot Kiruna ser jag in i den här ravinen och tänker ”vore det sommar nu gick jag in och såg efter hur den slutar” Fast åren har gått och utan skotern och snön hade jag knappast orkat ta mig till platsen även om jag fortfarande orkar gå upp på fjällat.

På väg tillbaks från vår tur till sjöns norra ände möter vi plötsligt en rad med hundspann gissningsvis på väg till Nikkaluokta? Det kallar jag äventyr!

En dag for vi längst norrut på sjön och även där var utsikten hänförande. Fjället i bild ligger väster om sjön.